Den blåa diamanten / Голубой алмаз. Книга для чтения на шведском языке

Ute i balsalen uppvaktades unga fröken Lilly av kavaljererna och det behövdes knappast mycken psykologisk blick för att iaktta, att medan alla ungherrarna, så gott som[4 - så gott som – почти что] utan undantag, gjorde flickan sin kur[5 - göra någon sin kur – любезничать с кем-л.], så tycktes hennes intresse endast följa en enda av herrarna, den unge notarien Richter.

De var även ett vackert par, de bägge, och många avundsjuka blickar följde den 25-årige mannen, när han förde Lilly med sig i dansen.

De bägge unga drog sig tillbaka i en liten lockande berså i ett hörn av verandan mellan ett par av danserna.

“Du Arthur,” sade Lilly, “jag har en idé.”

“Vad då?” frågade han.

“Det är om den blåa diamanten.”

“Nå, låt höra – skall du sätta den i en ring?”

“Åh – nej – bättre upp.”

“I ett diadem mot ditt gyllne hår?”

“Nej – mycket – mycket stiligare.

”

“Nå? Jag förgås av nyfikenhet.”

“Arthur,” viskade hon, “jag vill stjäla diamanten “han spratt till.”

“Stjäla din egen diamant?! Vad i all världen menar du?”

“Hör på mig ett ögonblick,” svarade flickan, “och du skall förstå, vad jag menar. Vilket värde tror du att diamanten har?”

“Det är svårt att säga,” svarade han, “en halv miljon kronor.

”

“Gott – låt oss säga det,” medgav hon. “Nå – vad tror du jag kan ha för glädje av diamanten?”

“Glädje? Åh det är väl alltid roligt att veta att man äger en sådan klenod.”

“Gott, låt oss anta det. Men det nöjet är nog ganska tvivelaktigt.”

“Hur så? Det är ju alla damers förtjusning att äga smycken.”

“Ja, det sägs så, men jag är av en annan mening.

Har jag denna dyrbara diamant här hemma, så löper jag alltid fara för inbrott – kanske mord – sätter jag den i säkert förvar i en banks kassavalv så har jag ju bra liten glädje av den.”

“Må vara, men du äger den i alla fall.”

“Ja – i fredstid – men blir det krig sprängs nog bankerna och allt blir fiendens rov.”

Arthur Richter skrattade.