Доктор Глас. Серьезная игра / Doktor Glas. Den allvarsamma leken. Книга для чтения на шведском языке

Markel: Efter mitt enkla förstånd vore det tvärtom oförklarligt om hon hade den ringaste bråkdel av religion i behåll efter en passande tids äktenskap med pastor Gregorius – och för resten kan hon i vart fall omöjligt vara mera religiös än madame de Maintenon. Den sanna tron är en ovärderlig hjälp i alla livets förhållanden och har aldrig hindrat trafiken.

Vårt prat tystnade, då hon gick förbi, i riktning åt museet och Skeppsholmen. Hon bar en enkel svart dräkt. Hon gick varken långsamt eller fort, och hon såg varken åt höger eller vänster.

Ja, hennes gång… Jag måste ofrivilligt sluta ögonen, då hon gick förbi. Hon har en gång som en, som går mot sitt öde. Hon gick med huvudet litet sänkt, så att en bit av halsen lyste vit under den ljushåriga nacken. Log hon? Jag vet inte. Men jag kom plötsligt att tänka på min dröm härom natten. Det slags leende, som hon då hade i den hemska drömmen, har jag aldrig sett henne le i verkligheten, och vill heller aldrig se det.

Då jag såg upp på nytt, såg jag Klas Recke gå förbi åt samma håll. Han nickade i förbigående litet obestämt. Markel gestikulerade åt honom att slå sig ned hos oss, men han gick förbi utan att jag tyckte mig se en stark hand, som höll dem bägge i en och samma osynliga tråd och drog dem åt ett och samma håll. Och jag frågade mig själv: vart bär vägen för henne och honom? – Å, vad kommer det mig vid! Den väg hon går skulle hon ha gått också utan min hjälp.

Jag har bara röjt undan litet av den otäckaste smutsen för hennes små fötter. Men hennes väg är för visso tung ändå, det måste den vara. Världen är inte god för dem som älska. Och in i mörkret bär det ju alltid till sist, för dem och för oss alla.

– Recke är svår att få fatt i på sista tiden, sade Markel. Jag är säker om att den lymmeln har något särskilt för sig. Jag har hört sägas att han slår för en liten flicka med pengar.

Ja, ja, det måste väl gå den vägen till sist, han har skulder som en tronföljare. Han är i procentarhänder.

– Hur vet du det? frågade jag, kanske litet omotiverat vresigt.

– Jag vet det inte alls, svarade han fräckt. Men jag förstår det. Låga själar brukar bedöma en man efter hans affärsställning. Jag går den motsatta vägen och bedömer affärsställningen efter mannen. Det är mera logiskt, och jag känner Recke.