Giftas / Супружеские идиллии. Книга для чтения на шведском языке

Han har nog förr varit med om sådana frukostar, men vilken himmelsvid skillnad! Olust, oro, han ville inte tänka på det! Och när han efter ostrona dricker ett glas äkta Göteborgsporter, då kan han icke nog förakta alla ungkarlar. «Tänk sådana dumma människor som inte gifta sig! Sådana egoister; skulle det inte vara skatt på dem som på hundar!» Men frun vågar invända, så vänligt och undfallande som möjligt, att «hon tycker det nog är synd om de stackarne ändå, att de icke alla ha råd att gifta sig, ty hade de råd, skulle de nog gifta sig allesammans!» Och notarien känner en tagg i hjärtat, och blir rädd ett ögonblick, som efter att ha varit övermodig.

Hela hans lycka vilade ju på en ekonomisk fråga, och om, om… Bah! Ett glas Bourgogne! Nu skulle det bli arbeta av! De skulle få se!

Och så kommer en stekt orre med lingon och Västeråsgurkor. Frun blir litet häpen, men det är så roligt.

– Kära Ludvig lilla, och hon lägger sin darrande lilla hand på hans överarm, ha vi råd med detta! Hon säger lyckligtvis vi!

– Bah! En gång är ingen gång! Sen få vi äta sill och potatis!

– Äter du sill och potatis?

– Tror ja’det!

– Ja, när du har varit ute och rumlat och får en Chateaubriand ovanpå!

– Hon skulle inte prata! Nej, skål! Det var en makalös orre! Och så kronärtskockor!

– Nej, men är du alldeles förryckt, Ludvig! Kronärtskockor den här årstiden! Vad skulle inte de kosta!

– Kosta? Äro de inte goda? Nå! Det är ju huvudsaken.

Och så vin! Mera vin! Tycker du inte livet är skönt! Å! Det är härligt, härligt!

Klockan sex eftermiddagen stod en Westerlingare, en kalesch, utanför porten. Frun höll på att bli ond. Men vad det var skönt att så där halvligga bredvid varandra på baksätet och sakta gunga fram ut åt Djurgården. Det var alldeles som att ligga i samma säng, viskade Ludvig, och fick ett slag av parasollen på fingrarna.

Och bekanta som stodo vid vägkanten och hälsade, och kamrater som viftade med handen, som om de sade: haha din filur, du har fått pengar! Och vad människorna där nere voro små, och hur jämn var icke vägen, hur lätt färden på fjädrar och resårer. Så skulle det alltid vara!

Det räckte en hel månad! Baler, visiter, middagar, supéer, teatrar. Men dessemellan voro de hemma.