Giftas / Супружеские идиллии. Книга для чтения на шведском языке

O, vilka realister!

Dagen kommer och natten är när! Han får ta på sig och springa efter barnmorskan! Han får gå ifrån sjukbädden ut i tamburen och ta emot fordringsägare. Och så har han sin dotter i armarna! Då grät han, ty han kände ansvar, ett ansvar tyngre än hans kraft att bära, och han gör sig nya löften. Men hans nerver äro förstörda. Han har fått en översättning, men han kan icke sitta vid den, ty han måste oupphörligt ut i affärer.

Han störtar upp till svärfar, som kommit till stan, med den glada nyheten.

– Jag är far!

– Gott, säger svärfadren, har du nu bröd åt barnet?

– Nej, inte för ögonblicket. Svärfar måste hjälpa!

– Ja, för ögonblicket! Men inte framdeles! Har icke mer än han och de andra barnen behöva!

Och nu skall frun ha höns, som han köper själv på Hötorget, och Johannisberge för sex kronor buteljen. Äkta ska det vara!

Och så skall barnmorskan ha hundra kronor. – Varför skulle vi ge mindre än de andra.

Gav inte kapten hundra?

Frun är snart på benen igen. Å, hon är som en liten flicka igen, smal om livet som en vidja, litet blek, men det klär henne.

Svärfar kommer hem och talar enskilt igen vid Ludvig.

– Nu är du så god och inte kommer med flera barn på en tid, säger han, ty då är du ruinerad.

– Vilket språk av en far! Är man inte gift! Älskar man inte varann! Skall man icke ha barn?

– Jo, men man skall ha bröd åt barnen också! Älska det vill nog alla unga människor, leka, krypa i säng, roa sig, men ansvaret!

– Svärfar har också blivit materialist! O, vilken usel tid.

Inga ideal mer!

Huset var underminerat. Kärleken levde, ty den var stark, och de’ ungas sinnen voro mjuka. Men exekutionsverket var icke mjukt. Utmätning förestod och konkurs hotade. Hellre då utmätning. Svärfar kom med en stor resvagn och hämtade ut sin dotter och dotterdotter och förbjöd mågen visa sig förr än han hade bröd och sina skulder betalade.

Åt dottern sade han ingenting, men när han förde henne hem, tyckte han att det var som att komma tillbaka med en förförd. Han hade lånat ut sitt oskyldiga barn åt en ung herre på ett år, och så fick han ju igen henne «skämd». Hon ville nog stanna hos sin man, men hon kunde icke bo på gatan med sitt barn!

Och så fick herr Ludvig stanna kvar och se på huru hans hem skövlades. Men det var ju icke hans, när han ej betalat det.