Каллокаин / Kallocain. Книга для чтения на шведском языке

Och ändå kunde jag ju omöjligt veta på förhand, vad försökspersonerna skulle komma att blotta, inte heller hade jag eller ens hela vårt laboratorium någon speciell chefsställning till dem: de skickades ut från en central mitt i laboratoriekvarteret, så att de kunde vara till hands för alla kringliggande institutioner.

Äntligen lugnade han sig. Snyftningarna ebbade ut, och han rätade upp sig till en något värdigare ställning. Ivrig att göra slut på det pinsamma uppträdet riktade jag första bästa fråga jag fick tag i till honom:

– Hur är det fatt?

Han riktade blicken mot oss.

Man såg mycket väl, att han var medveten om vår närvaro och våra frågor, även om han kanske inte fullt gjorde sig reda för vilka vi var. Då han svarade, vände han sig tydligt till oss, men inte som man vänder sig till sina chefer utan som man tilltalar drömda och namnlösa åhörare.

– Jag är så olycklig, sade han slött. Jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Jag vet inte hur jag ska orka.

– Orka vad? frågade jag.

– Det här, alltsammans. Jag är så rädd. Jag är alltid så rädd. Inte just nu, men annars, nästan jämt.

– För experimenten?

– Ja visst – för experimenten. Just nu förstår jag inte vad jag är rädd för. Antingen gör det ont eller också gör det inte så värst ont, antingen blir man krympling eller också blir man bra igen, antingen dör man eller också lever man vidare – vad är nu det att vara rädd för? Men jag har alltid varit så rädd – löjligt, varför ska man vara så rädd?

Den första slöheten hade nu givit med sig och efterträtts av en tydligt rusig vårdslöshet.

– Och sen, sade han och slängde onyktert med huvudet, sen är man i alla fall ändå räddare för vad de säger. Du är feg, skulle de säga, och det är värre än allt annat. Du är feg. Jag är inte feg. Jag vill inte vara feg. För resten, vad skulle det göra, om jag var feg? Vad skulle det göra om de sa det, när jag verkligen är det? Men om jag mister platsen då … Så hittar jag väl något annat.

Alltid kan de väl använda en någonstans. De ska minsann inte hinna kasta ut mig. Jag ska gå själv. Frivilligt, ur Frivilliga offertjänsten. Frivilligt, som jag kom.

Han mulnade igen, men inte till olycka utan till dov bitterhet.

– Jag hatar dem, fortsatte han oväntat sammanbitet.