Входят трое убийц / Tre mördare inträder. Книга для чтения на шведском языке

– Well, yes, Granny, saken är den, att jag tycker du isolerar dig för mycket – att du saknar sällskap här uppe i villan och …

– Hur så, Martin? Ingenting hindrar ju dig från att hålla mig sällskap dagen lång!

– Nej, naturligtvis – men mitt sällskap kan ju inte roa dig i längden – och inte heller Allans eller Arthurs, förutsatt att de höllo sig hemma …

Han kom inte längre, han avbröts från två håll samtidigt.

– Min gode Martin, bad en iskall röst, får jag be dig att lämna mig utanför samtalet! Vad jag företar mig eller inte företar mig angår i varje fall inte dig!

– Och vill du inte låta mig också bli fri? bad en annan, dovare stämma.

Den första rösten tillhörde Allan, den andra Arthur Vanloo. Det var svårt att tänka sig större kontraster till den undersätsige och ganska trinde Martin. Båda voro högväxta och nästan sjukligt magra, med något gulaktigt i hyn, som kunde vara ärftligt, ty även farmoderns hy hade denna anstrykning, men som också kunde bero på levern.

Arthur hade kort svart stubbmustasch, Allan var slätrakad och underströk sin manlighet genom att bära monokel. Båda hade det befallande sätt, som en väluppfostrad engelsman brukar dölja under en mask av nonchalans, men som han ibland ger fritt lopp, när han inte anser sig behöva ta hänsyn till omgivningen.

Martin glömde den presentation, som han just höll på med.

– Får jag be dig, min gode Allan, att lägga bort dina skolmästarfasoner, när du talar till mig! Jag försäkrar dig, att det inte klär dig att uppträda som censor morum – med mindre pälskappor höra in under moralens område, vilket naturligtvis låter tänka sig …

Allan Vanloo п¬Ѓck en blodvГҐg ГҐt ansiktet vid denna direkta anspelning.

Monokeln, som satt fastskruvad i ögonvrån, skälvde till. Men hans röst var lika iskallt överlägsen som förut, när han svarade:

– Endast hänsynen till Farmor gör att jag inte behandlar dig som den skolpojke du är och förblir!

– Bravo! Det fattas bara, att Arthur rycker till din undsättning som pedagog, så är farsen komplett.

Arthur Vanloo dröjde inte att taga upp den kastade handsken. Ögonen på båda sidor om hans höknäsa pyrde som eldkol.

– Jaså, mumlade han dovt, jaså det skulle vara så komiskt om jag gav dig litet undervisning, min gode Martin? Vad begriper du på det hela taget? Vers, påstår du själv.